Travsporten halkade in i mitt liv när jag var 10-11 år. Helt ofrivilligt. Morbror hade länge ägt ett antal travhästar och nu lämnade han helt plötsligt ifrån sig ägandeskapet av en av travhästarna till min pappa. Det började slinka in en massa travprogram och hingstkataloger i vår brevlåda. Jag vet inte varför, men jag fastnade. Slukade hingstkatalogerna och börja dokumentera en massa stamtavlor. Jag var proffs. Jag kommer fortfarande ihåg att Lord Quick var efter Quick Pay - Tortilla. Att Utah Bulwark var efter Utah Xl - Nibby Bulwark osv osv. Dagens hästar har jag inte lika stor koll på. Jag har släppt det en aning. Allt finns ju att hitta på nätet...jag behöver inte dokumentera och lagra i minnet längre.

Det är roligt att vara en del av den här sporten. Den är folklig. Den omsätter en massa pengar. Hästarna är fruktansvärt fint iordning. Allt spelar roll. Vad dom äter. Hur dom tränar. Att dom sköts om på alla sätt och vis när dom inte är i riktigt form, liksom mänskliga idrottare på hög nivå. Dom blir superstars. Vem känner inte till Legolas, Ina Scot, Copiad, Victory Tilly, Going Kronos, Commander Crowe, Sanity eller Järvsöfaks?

Jag hade nog aldrig kommit in i den bubblan om jag inte träffat min sambo. Jag hade en massa kunskap men ingen erfarenhet. Nu tränar jag mina pållar på egen hand. Jag försöker hitta nyckeln till framgång. Dom är hästar, världens underbaraste djur. Dom kan ge mig en ekonomisk vinning som gör att jag kan jag göra vad jag vill i mitt liv. Dom skänker mig lugn, harmoni och massor av kärlek! Säg någon tillvaro som verkar bättre?    Zoogin! En av världens bästa hästar genom tiderna.

Jag hade en annan ide med den här bloggen, innan jag började med den här helt ostrukturerade. En av mina drömmar är att skriva en bok och jag tänkte uppfylla den drömmen och samtidigt blogga om det för att hålla uppe motivationen. Jag har den i huvudet, från början till slut. Eller rättare sagt början och slutet. Det som är därmellan är lite oklart. Hur fyller man ut en hel bok? Min skulle vara slut efter kanske 10 sidor. Det viktigaste hade funnits där. Väldigt komprimerat och utan krusiduller men alldeles för kort ju... Ska jag fylla ut berättelsen med en massa trams såsom personbeskrivning, bakrund och en massa dialoger? Extremt ingående beskrivning av alla händelser? Ja antagligen. Jag har ju utseenden, omgivning, tankar och bakrunder i mitt huvud, jag vet ju hur det ser och hur det funkar. Det svåra är väl att förmedla ut det så även andra ser det... Där tar min motivation slut. Oj, vad jobbigt det blev nu... Har väldigt lätt för att avfärda något som redan från början känns jobbigt... Lat? Osäker? Jag vet inte vilket som bäst beskriver min ovilja att dra igång nya projekt? Jag hoppas att jag någon dag hittar motivationen till att skriva min bok. Och kanske ett par uppföljare :) Trilogier är ju poppis

Jo men det klart att jag borde ha en riktig blogg som handlar om något specifikt och fångar andra människors intresse. Nu var ju inte detta min mening från början ens, jag hade ju bara tänkt att använda den som någon sorts avfallskvarn och/eller bollplank...om nu någon annan råka läsa den. Jag skulle oxå kunna skriva om hur min dag varit, vad jag har gjort och vad som hänt etc.

Jo, jag vaknade, åt frukost...2 koppar kaffe och en macka med gammal ost...åkte till jobbet, hämtade barnet, sedan hem laga mat, därefter stallet och den ynka timmen som var kvar av dygnet spenderades framför tvn. Jippi! Den bloggen kan man leva länge på.

Som tur var ser inte alla dagar ut sådana längre. Men dom har gjort. Total waist of a life. Det var ju så jag inte ville att livet skulle se ut. Av någon konstig anledning hamnade jag där ändå. En orsak är faktiskt att jag skaffade barn. Kanske visste jag att det skulle bli så här och därför har jag heller aldrig haft någon längtan efter barn. Ibland kan man dock inte rå över det som händer och jag skulle ju idag inte vilja byta bort mitt barn för 20 kameler ens.

Kanske är det mitt undermedvetna/mitt medvetet grubblande som ställt till det med en massa regler om hur man lever när man har barn. Kanske är det skuldkänslorna över att jag oplanerat fört han till denna världen, utan plan eller längtan efter honom. Han är ändå medelpunkten i mitt liv. Och han ska få ett bra liv. Med allt som jag fick och allt som man ska ge ett barn. Här ska inget lämnas åt slumpen. Och därför ställs mycket annat åt sidan. Men alla har en gräns för hur mycket man kan ge. Det fick jag erfara för ca 1,5 år sedan när jag helt plötsligt tappade all lust att leva. Varför gå upp ur sängen på morgonen? Ville hellre sova och drömma om en helt annan värld. Även en mardröm välkomnades, allt var bättre än den verkligheten jag levde i.

Det är bättre nu. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli helt bra. Jag vägrar äta mer mediciner i alla fall. Lösningen bestod istället av att jobba halvtid. Sedan började jag även äta ett helt fantastiskt naturpreparat.Jag fick ny kraft. Mest fysiskt först men i och med känslan av att orka mera än vad man gjorde tidigare så lyftes även humöret och framtidstron.

Tyvärr så ger inte halvtidsjobb någon vidare ekonomi men jag hoppas att jag ska klara mig ett tag till. Lägger dom andra 50%en på mina hästar, dels för att dom ger mig mycket glädje och lugn men också i hopp om att dom ska kunna hjälpa till ekonomiskt. Fritid och socialt umgänge är väl förnärvarande obefintligt. Dom lediga timmar som ges på kvällarna går till mitt barn och ensamheten som jag av någon anledning måste ha för att kunna slappna av och funka som människa. Jag får svårt att hantera tankar och planering om det hela tiden är liv runt omkring tex människor som pratar . Har under hela livet undvikit vissa saker för att jag behöver lugn och ro. Kanske var det det som gav mig känslan av ett sorts utanförskap...

    Vad är en blogg utan bilder? Så här kommer en som symboliserar den här kvällen. Gissa-bilden-tävlingen börjar nu...Vad föreställer bilden? Inte en helt lätt tävling att anordna kan sägas... Tog bilden med mobilen, mobilen ville INTE överföra några bilder till datorn minsan, fick mobila upp bilden via FB, spara bilden på datorn, radera bilden på FB och överföra den till bloggen. Yeah.

Varför ens blogga? Jag är ingen kändis, jag är inte mode-fanatisk eller bull-mamma. Jag antar att jag tillhör gruppen människor som vill gömma sig bakom en dator och tycka och tänka om saker istället för att möta dom ;)

Jag inbillar mig också att det kan vara skönt befriande att få skriva av sig...jag pratar ju inte så ofta av mig. Hinner inte. Känner mig inte alltid bekväm i att prata om allt heller. Kanske kan jag få alla tankar som virvlar runt i huvudet in i datorn istället och skapa lite lugn ro i själen.

Jag förstår inte. Vad har hänt med människor från idag? Är jag uråldrigt konservativ eller rädd för förändringar? Det sistnämnda skulle jag kunna ta upp till diskussion...en annan gång. Vad hände med, hitta en man/kvinna man vill dela livet med, sedan gifta sig, köpa hus och sedan barn? Nu verkar det vara, hitta en man/kvinna, förlova sig, köpa hus, skaffa barn och sedan gå isär... Hur  många är det som väljer denna väg? 50%? Skamlig hög % är det i vilket fall som helst... Hur tänker man? Jag har barn, okey jag äger inte mitt hus och jag är inte gift...men en sak är säker, jag bestämde mig att satsa på barnets far för resten av livet innan jag bestämde mig för att föda fram honom till denna värld. Är inte det det man ska ge sitt barn? En trygg uppväxt med mamma och pappa tillsammans i samma hus? Som vanligt verkar jag ha fel. Såklart att det finns undantag. Dom kallas missbruk, misshandel och otrohet bla. Då har man all rätt i världen att splittra familjen, för invånarnas bästa. Men hur många är det inte som istället skyller på "Vi har växt isär", vad 17 betyder det? Förklara gärna. Kärleken tog slut", "Jag älskar honom inte längre", "Vi gör inget kul ihop längre". Förstår inte heller vad det betyder... Gör något kul då. Okey, barnen kan vara 17-25 år, utflyttade och du inser att det faktiskt inte finns några känslor kvar, vilket också är ganska vanligt, men jag tycker ändå att man ska göra ett försök att hitta tillbaka till varandra. Men när barnen är 1-6 år då? Fanns det känslor året före dom föddes? Var tog dom vägen? Inte? Nähä, varför skaffade du barn ihop med honom/henne då? Kanske var det som jag hela tiden varit rädd för? Du blir låst, fast i vardagen, varje dag ser likadan ut, gnäll hemma om vem som gör vad och vem som inte gör vad och ytterligare gnäll om vem som ska ta hand om barnen, evig trötthet, ingen spontanitet eller äventyrsmöjlighe etc etc.... Eller? Oj, nä men nu har vi gnagt så mycket på varandra här hemma så nu har all kärlek blåst bort... GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ? Se till att inte vardagen ser ut sådan. Skaffa hjälp. Leta inte efter andra nya partners utan gör ett helhjärtat försök IGEN med personen som du faktiskt älskade så mycket att du gjorde barn ihop med honom/henne. Funkar det inte så försök IGEN. Du är skyldig dina barn detta. Om inte det funkar så försök IGEN. 10 gånger hos Familjerådgivningen är väl rimligt? Och funkar det inte ändå så hade nog även jag gett upp... Men jag hade gått därifrån/isär/ut med huvudet högt för jag visste att jag gjort allt jag kunde göra...för mitt/mina barn. Jag måste få ha en åsikt om detta. Jag har haft den länge, långt före jag själv skaffade barn. Ytterligare en anledning till att jag tvekat att skaffa barn? Jag ville inte att mitt/mina barn skulle växa upp med skilda föräldrar. Och sedan tycker jag att det är ett omoget, nonchalant beteende.Dels att ge upp så fort och dels att många oxå varit alldeles för unga eller varit oförsiktiga. Ansvar. Känn det. Hoppa gärna på mig. Förklara för mig hur det går till. Jag fattar inte... Lost som vanligt