Oj vad jag känner att jag måste förtydliga det jag skrev i mitt tidigare inlägg. JAG vet ju vad jag menar men det är säkert svårt för andra att förstå vad jag eg menar när jag inte skriver det.

Jag menar INTE att jag fogar mig är samma sak som att jag lyder min mans minsta vink och låter han kontrollera allt jag gör. Ibland, visst, när jag inte har något annat för mig, men det är oxå det som kallas att ge och ta.

Nej, jag menar att jag fogar mig inför det faktumet att han faktiskt lägger sina smutsiga strumpor här och var, likaså kläder. Att han inte rört dammsugaren på 5 år, eller diskmaskinen på typ 3, eller att han ibland inte fäller ner toalocket eller städar toaletten efter sig. Att han varje dag drar in en hel del smuts eller låter tallriken stå kvar där han precis suttit. Jag gnäller inte och gapar över detta. Han är man, han förstår inte alltid vad jag säger, vad jag menar och han ser absolut inte det jag ser. Jag drar inte fram jämställdhetsfrågan, rättvisefrågan eller sätter ner foten. Jag fogar mig. Han jobbar heltid, jag jobbar halvtid, jag kan väl plocka undan efter honom då. Visst svär man för sig själv ibland men jag gör ingen större grej av det.

Och vad gäller relationer och kvinnor som slänger ut män så finns det såklart en massa om och men och ifall och undantag etc. Gråzonen är oändlig. Varför inte se det svart eller vitt istället? Någon kanske kommer till insikt eller får sig en tankeställare

Lyssnade på radio igår och fick höra x antal åsikter om och av Ulf Brunnberg. Nånting om att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. Många fnyser åt den här åsikten och menar "varför ska det vara så?" (fast med lite hårdare ord) Nä, det ska inte vara så. Men varför kan det inte få vara så? Varför måste allt ställas på sin spets? Varför ska det överdrivas så att det nästan mera känns som ett tvång att som kvinna ta lastbilskörkort bara för att visa att jag minsann kan? Gå ut med sina tjejkompisar var och varannan helg för att statuera exemplet att " jag låter mig inte tyglas", eller nåt. Kan ha kommit helt ur kurs där varpå jag fortsätter med annan vinkling.

Slitningar och osämja i förhållande beror till stor del av? Ökandet av jämställdheten som gör kvinnor till hemmets diktatorer? För att vi ska visa att vi kan! Jag tycker att "kvinnor-kan"-kampanjen är överdriven. Jag tycker vi ska ha lika lön, självklart, men för den skull behöver vi inte hela tiden propagera för att män ska göra "kvinno-göra" och kvinnor ska ta "mans-jobb".

Ett resultat av detta kan bli (hos mig finns inga gråzoner) att I ett förhållande kommer En alldeles för dominant kvinna antagligen att skapa en undergiven man, som känner sig totalt överkörd, knappt vågar prata med andra människor och i smyg tar till flaskan som tröst. (?) Eller så kommer mannen, som är ett lejon med stolthet och som inte låter sig köras över, istället bli utslängd med huvudet före. (?) Det sjuka är att jag stött på dessa personer, allt för många gånger. Följden blir sen, att kvinnan som slängt ut sin man antagligen inte kommer att hitta någon ny. Hon kanske inte vill leva med en mes (eller toffel) och då finns tyvärr bara lejonen kvar (varför skulle det finns några andra män?) Lejon har hon ju provat på och det fungerar bevisligen inte. Även om hon hinner avverka en del män innan den insikten kommer till henne. Alternativ två är att hon faktiskt vill leva ihop med en mes och då är det bara att hoppas på att mannen trivs med att vara mes utan att ta till flaskan. Mannen som blev utslängd kommer antagligen söka efter en mera timid och underlägsen kvinna (?) för att undvika karambolaget som var i det tidigare förhållandet. Och även här får man hoppas att den timida kvinnan trivs med sin plats och inte tar till flaskan.

Ha ha ha, klockrent. Jag är den timida kvinnan! Jag undviker konfrontationer då jag alltid förlorar dom. Jag fogar mig. Jag vill inte ha en mes. Jag lever fortfarande med hopp om att en dag, en dag kommer jag på hur jag ska sätta honom på plats. Utan att höja rösten och gapa och gnälla för det fungerar inte på ett lejon. Och jag är trött på att göra det också. Det är mycket skönare i ett hem som är tyst. Så sluta propagera att kvinnor kan! Vissa av oss kanske rent utav trivs med detta (?)

Och ta det här inlägget med en nypa salt. Peace and love!

Jag lovar, jag skulle kunna skriva om precis vad som helst, men nu är jag ju typen som bara yttrar mig om jag har något viktigt att säga :P

Tänkte frångå det. Idag ska jag skriva om, dam dam dam dam dam, kläder! Nej jag försöker inte att bli en modebloggare, jag har noll koll på mode. Men jag vet vad jag tycker om när det gäller kläder. Tyvärr är jag säkert dålig på att klä mig efter min ålder. Jag håller fortf fast vid rosa toppar och tajta jeans...hm...okunskap antar jag, vet inget annat som inte i mina ögon klassas som typ tant-kläder. Försöker för fullt att trivas i klänning, går väl sådär. Det är så mycket att hålla reda på. Att den är neddragen, att den är uppdragen, att den är slät, och med den ärmlösa att den axelbandslösa bh-n håller sig på plats...puh.

Jag älskar tunikor, men dom måste vara orientaliskt, spanskt eller cowboyinspirerade. Ja ni hörde rätt, tycker cowboy och western-kläderna är skitsnygga. En blandning av arbetarklädsel som jeans, chaps, rutiga skjortor ihop med spets, fransar, mocka och urringat ;) Yepp. Tallyho!

Det ska vara vitt eller starka färger. Är inte så mycket för svart egentligen även om jag har svarta kläder. Har jag en dålig dag så gör sig svart bra. Gärna då oxå med läder och nitar. Men annars är det färger som gäller. Blå, rosa, lila mest. Nån sa till mig för en, ja kanske 25 år sedan att jag skulle använda kalla färger och hurvida det stämmer det vet jag inte men av någon anledning så är det en hel del kalla färger i min garderob.

Vad jag önskar att jag kunde använda, det kan jag säkert men har antagligen inte förlikat mig med detutan tycker att jag inte ser klok ut, är snygga korta kjolar med kavajer och blusar. Allt ser ju så mycket snyggare ut på en snygg modell i katalogen och när jag får på mig en kort kjol så ser jag en totalt dysfunktionell bild av mig själv... 

Har svårt att släppa tonårsklädseln men måste ta mig i kragen snart. Jag ser ju hur illa det ser ut på vissa andra som kommit upp i 40-50-årsåldern men fortf försöker se ut som 25. Skäms!

  Shakira, min modeikon...jag försöker dock visa mindre hud :P