Travsporten halkade in i mitt liv när jag var 10-11 år. Helt ofrivilligt. Morbror hade länge ägt ett antal travhästar och nu lämnade han helt plötsligt ifrån sig ägandeskapet av en av travhästarna till min pappa. Det började slinka in en massa travprogram och hingstkataloger i vår brevlåda. Jag vet inte varför, men jag fastnade. Slukade hingstkatalogerna och börja dokumentera en massa stamtavlor. Jag var proffs. Jag kommer fortfarande ihåg att Lord Quick var efter Quick Pay - Tortilla. Att Utah Bulwark var efter Utah Xl - Nibby Bulwark osv osv. Dagens hästar har jag inte lika stor koll på. Jag har släppt det en aning. Allt finns ju att hitta på nätet...jag behöver inte dokumentera och lagra i minnet längre.

Det är roligt att vara en del av den här sporten. Den är folklig. Den omsätter en massa pengar. Hästarna är fruktansvärt fint iordning. Allt spelar roll. Vad dom äter. Hur dom tränar. Att dom sköts om på alla sätt och vis när dom inte är i riktigt form, liksom mänskliga idrottare på hög nivå. Dom blir superstars. Vem känner inte till Legolas, Ina Scot, Copiad, Victory Tilly, Going Kronos, Commander Crowe, Sanity eller Järvsöfaks?

Jag hade nog aldrig kommit in i den bubblan om jag inte träffat min sambo. Jag hade en massa kunskap men ingen erfarenhet. Nu tränar jag mina pållar på egen hand. Jag försöker hitta nyckeln till framgång. Dom är hästar, världens underbaraste djur. Dom kan ge mig en ekonomisk vinning som gör att jag kan jag göra vad jag vill i mitt liv. Dom skänker mig lugn, harmoni och massor av kärlek! Säg någon tillvaro som verkar bättre?    Zoogin! En av världens bästa hästar genom tiderna.