Ibland tar det slut. Inspirationen, lusten att gå upp ur sängen eller ens lusten att leva. Hamnade där igen. Hur mycket olycka kan drabba en människa liksom? Det är en sak att dra ner sig själv i fördärvet som jag gjort tidigare, det är en helt annan sak när man drabbas av olycka efter olycka, sorg efter sorg... Man kan inget göra, bara acceptera. Har aldrig känt mig så här nere och på det här sättet. Hopplöshet, tomhet och uppgivenhet. Tänker ändå försöka att skriva...om helt normala saker. Som om inget har hänt...